Jul - Midvinterblot - Vintersolståndet
Midvinterblot är en monumentalmålning, målad av Carl Larsson. Motivet är hämtat från Ynglingatal som beskriver hur Svearnas kung Domalde låter sig offras i Uppsala tempel efter år av missväxt.
Carl Larsson (1853-1919)
Vintersolståndet, Yule, har firats i åtskilliga religioneroch kulturer.
I keltisk tro föds solguden denna dag, son av guden och gudinnan,den nye årskungen. Här finns många likheter med kristendomen som firar födelsen av Guds son.
Återfödelsen av Solen respektive Födelsen av Sonen.
Det är en klassisk dag för att ge gåvor, och en tid att festa efter slakten. Mycket ljus tänds för värme och upplysning i mörkret.
Det är nu solen ”vänder”, dvs. vi får längre och längre dagar. Detta har firats genom årtusenden i alla kulturer som känt till detta faktum. I grunden fanns det en rädsla att ljuset aldrig skulle komma tillbaka – om man inte firade det på något sätt.
Solstånd betyder helt enkelt att solen står stilla, det markerar tidpunkter i jordens kretsgång runt solen.
Ordet Yule, härstammar från keltiska årshjulet då det egentligen var vintersolståndet som firades. Yule betyder fest. Eller kanske det betyder hjul. Det är dock inte så troligt. Enligt lingvistiken lär ordet Yule komma från de ursprungliga skandinaverna och betydde då endast festen vid vintersolståndet. Ordet för hjul, engelskans wheel, kom från de indo-européer som kom till Skandinavien ca 3800 f. Kr.
Kristnandet av nordborna under 1100-talet underlättades av att den kristna julen sammanföll med tidpunkten för julbloten
Julblot, midvinterblot, julofferfest, var en högtid i fornnordisk religion som ägde rum vid vintersolståndet i slutet på december. Julblot var den högtidligaste offerfesten som fanns. Vid julblotet offrade man till gudarna för att få välsignelse över allt som växer
Många av de gamla traditionerna kring julen härrör från den tid då det var Vintersolståndet som firades. Det märks bl a på hur man vill jaga bort mörkret och de onda andar som man trodde hade tagit tillfånga solen, så man måste hjälpa till för att få tillbaka ljuset och värmen.
Ur den keltiska traditionen kommer den här beskrivningen:
”Den festen markerar årets början. Julhögtiden är hjulet på tidens spinnrock, som spinner garnet till årets matta och nu är berett att vila tills det åter snurrar på trettondagsafton. På julen föds solen ur mörkrets livmoder. Mörkret förvandlas till ljus. Julen är solens födelsefest, ljusets fest, trädets, glädjens, kärlekens och barnens fest. Man pyntar med mistel och järnek och hänger upp hjärtan överallt. Man pyntar med julgranar, gröna kvistar, röda och vita ljus. Man äter gröt och offrar till husanden, den lilla hustomten. Man leker, gissar gåtor och berättar historier. Inga hjul snurrar. Solen ska ha ro att födas och tiden vilar under festen. Julen är en vilotid som du ska njuta av.”
Kanske vår lust att bibehålla vissa traditioner med ljus och fester är ekon från ett förflutet sen många tusentals år tillbaka.
Julen kom att placeras vid vintersolståndet för ca 1600 år sedan.Firandet av vintersolståndet ersattes med julen, spred sig snart över världen och kom att helt ersätta firande enligt de gamla traditionerna.
Vintersolståndet är inte bara ett påhitt av de ”gamla” européerna. Ursprungsinnevånarna i Amerika hade solståndsriter som det finns spår av än idag. Det syns bl a i grottmålningar från tiden långt innan européerna anlände dit.